Nya Peugeot 508 | What drives you?

Det här är nya Peugeot 508. Djärv, kompromisslös och nyskapande. Men ’What drives you’? Det har vi frågat designern Tekla, operasångerskan Marianne och filmskaparen Kalle. Läs mer och bli inspirerad!

TEKLA ACS
KARIN LINDAHL
MARIANNE EKLÖF
KALLE STERNER

TEKLA ACS

Tekla Acs, CO-founder aim'n sportswear

Vad betyder ditt företag och det ni skapar för dig?

─ Oj, det betyder så otroligt mycket för mig. Mitt företag är ju min lilla bebis, en samling av så många drömmar som jag fått möjlighet att uppfylla genom företaget. Det är verkligen en mix av allt jag står för, all min passion och hela min personlighet, och även min kompanjon Helens personlighet och värderingar. Hela oss i företagsform.

Varför just träningskläder?

─ Jag har alltid velat bli designer men att det blev just träningskläder var väl mycket på grund av att vi lever väldigt aktiva liv båda två. Vi har alltid gått runt i träningskläder, redan innan alla andra gjorde det, och kombinerar gärna vårt aktiva liv med vardagen och försöker ta oss dit vi ska på ett aktivt sätt. Men vi kände inte att vi blev motiverade till varken vår aktiva livsstil eller träning via de kläder som fanns på marknaden då. Så då ville vi skapa egna träningskläder som sände ett bättre och lite gladare budskap - ”happy pants” kallar vi dem.

Spontant tänker jag att det är svårt att starta ett företag. Men att starta ett företag i en bransch där några av världens största klädmärken är dominanta känns som en extrem utmaning. Hur resonerade ni kring detta?

─ När vi startade så gillade vi ju de stora märkena men tyckte att dem hade luckor. Jag hittade till exempel bara några enstaka tights hos de stora märkena som inte var genomskinliga. De gör jättefina grejer men det mesta var svart och inte så mycket mönster när vi startade. Alla märken såg typ likadana ut. Så vi kände inte riktigt att vi konkurrerade med deras produkt på det sättet för vi kände att vi tillförde något helt nytt. Vilket den enorma responsen visade att alla andra också tyckte. Det är klart att det var läskigt men vi kände ju verkligen att vi tillförde något som inte fanns. Vi var väldigt trygga och trodde verkligen på idén jättemycket, med tanke på att det verkligen var något vi saknade och som vi märkte att även våra vänner saknade.

Vad sa er omgivning när ni berättade om er satsning?

─ Det var väldigt många som var tveksamma och avrådde oss och sa att vi skulle strunta i det innan vi förlorade alla våra pengar. Många tyckte ju trots allt att de stora företagen och märkena var så himla bra. Men vi hade vår övertygelse. Så vi rådfrågade olika entreprenörer med erfarenhet inom klädbranschen. Och även de sa ”nej, men gör det inte, ni kommer bara förlora pengar och det är dyrt och det är svårt”. Det var väldigt mycket som de såg som svårigheter. Men som de tävlingsmänniskor vi är, så triggas vi ju av sånt. Så istället blev vi bara mer taggade till att visa att vi tror på det här och vi ska lyckas.

Finns det ett tydligt mål för er? Vad driver er framåt?

─ Vårt mål har ju alltid varit att få jobba med vår passion och uppfylla alla våra drömmar. Vi har redan uppfyllt så många drömmar via det vi har skapat idag men det finns så mycket mer vi kan tillföra. Vårt budskap ”Aim high, dream big” är så viktigt för oss, det är liksom så mycket mer än bara träningskläder. Vi försöker verkligen inspirera folk till en mer positiv syn på livet, hålla fler events med fokus på detta och verkligen sprida budskapet att alla tjejer och kvinnor ska följa sina drömmar och våga tro på sig själva. Det är det som är målet, att vi genom våra klädesplagg och happy pants ska kunna påminna och motivera kvinnor till att nå sina drömmar och mål i livet.

Vad särskiljer er från konkurrenterna?

─ Det vi bygger hela företaget på är våra erfarenheter och mycket som vi varit med om i livet där vi inte tycker att någon uppmuntrat oss tillräckligt att följa våra drömmar. Det finns en rad händelser som lett till att vi vill göra det här. Och nu märker vi att fler och fler företag försöker härma det vi står för. Men vi är unika för vi har verkligen erfarenheten och storyn också.

Era konkurrenter har extremt mycket pengar att lägga på marknadsföring, vad gör ni får att nå ut genom bruset?

─ Vi håller många olika events och har två butiker där folk kan komma och drömma och träffa våra härliga tjejer. Våra butiker ska inte bara vara en butik utan vi vill förmedla en annan känsla. I butiken i Halmstad har vi ett drömträd, en drömburk och en drömpalm. Folk kommer dit och skriver ner sina drömmar. För vi tror ju på att om man skriver ner sin dröm är man ett steg närmre att uppnå den. Tillsammans med de events vi skapar och även Aim’n Adventure, där vi ordnar utomlandsresor med träning och mindset workshops, lyckas vi stå vi ut i mängden och nå genom med vårt budskap.

Ni arbetar inom en bransch som ständigt förnyas. Var hittar du din kreativa inspiration?

─ Jag hittar verkligen inspiration överallt. Jag älskar mode, sport, arkitektur och naturen. Att exempelvis ta del av alla färger utomhus eller arkitektoniska drag i någon byggnad. Min kreativa inspiration är verkligen en mix av så mycket att jag inte riktigt kan sätta fingret på allt. Men jag gillar verkligen mixen av mode och sport.

Om du får drömma ännu större, vad skulle nästa steg kunna vara för er?

─ Vi har ju massor av grejer på gång som jag inte får avslöja. Det handlar väldigt mycket om idéer kring budskapet och hur vi kan få ännu fler att våga följa sina drömmar. Det är verkligen det vi brinner för. Som ett globalt företag märker vi att vi i Sverige kanske har lite lättare att följa våra drömmar än vad man har i många andra länder. Så det finns otroligt mycket vi kan göra för att vara med och påverka.

KARIN LINDAHL

Karin Lindahl, VD Indiska

Vad betyder Indiska för dig?

─ Jag gillar att vi är ett folkligt varumärke. Vi är inte nödvändigtvis billigast, men nästan alla kan komma in i en Indiska-butik och hitta något vackert till ett pris som de flesta har råd med. I en ganska homogen, skandinavisk miljö där större delen av året är ganska grått, där de flesta är ganska lika varandra och där färgskalan främst är grå, marinblå och svart - då känns det härligt att få presentera en orange kudde eller en röd klänning. Indiska vill erbjuda kläder och inredning som sticker ut lite och som bjuder på en känsla av en varmare av värld.

Du har tagit över ansvaret som VD för ett Indiska som haft det motigt under en längre period, vad fick dig att ta dig an denna utmaning?

─ Jag dras gärna till uppgifter som är utmanande, till bolag som har haft mer problem än andra men där jag själv ser en frisk kärna. En förutsättning för att orka arbeta i den typen av bolag är att man går igång på det. Jag får en massa energi när jag tänker på allt vi kan förändra och förbättra och allt vi fortfarande har kvar att erbjuda kunderna.

Det är ungefär ett år sedan du tog över som VD för ett Indiska som stod inför stora utmaningar. Hur förklarade du för dina medarbetare hur du såg på framtiden?

─ Jag försökte vara tydlig med alla styrkor som jag ser att Indiska har och göra mitt bästa för att måla upp den enorma potentialen i bolaget. Sen försökte jag också vara ärlig med att resan kommer vara tuff och kantas av en massa osäkerhet. Vi visste att det skulle krävas en massa duktiga människor, att det skulle ta mycket längre tid än vad vi trodde och att det skulle vara mycket svårare än vad vi trodde. Allt detta har visat sig vara sant. Ska man vara med vända runt ett bolag i en stentuff bransch så tror jag man måste vara lite inställd på att det kommer kräva enormt engagemang och hårt arbete, men också att det kommer vara väldigt utvecklande.

Du verkar bergfast i din tro på Indiska men många andra hade tvekat i motsvarande situation, kan du förklara hur du resonerar?

─ Säg att du och jag ska starta ett företag. Så säger någon att vi ska få några saker för att inte börja med tomma händer och ger oss sedan ett varumärke från 1901, med en lång och anrik historia och som erbjuder något spännande. Vi får produkter som är unika med sina färger och mönster, vi får butiker i bra lägen, vi får en kundklubb med 1,2 miljoner kunder och ett team som är engagerat. Om man fick alla dessa delar från början skulle man bara säga: ”Vad är problemet? Det här går det att göra något riktigt bra av”. Det tänker jag på varje kväll jag går och lägger mig och varje morgon när jag vaknar.

Vad var omvärldens reaktion när du tog över som VD för Indiska?

─ Den vanligaste kommentaren är att det är modigt av mig. För det är en stentuff bransch, som blir tuffare för varje månad. Det är ett stort företag, med många personer att vara ansvarig för och ett bolag som varit olönsamt under en längre period. Det är ett jätteåtagande som jag tar på största allvar och helhjärtat går in i.

Vad driver dig?

─ Som person är det nya utmaningar och förändringar, att bygga bolag och förändra bolag. Om jag ser att något kan förändras eller förbättras har jag svårt att släppa det. Då går jag istället igång på den grejen. I de allra flesta sammanhang, oavsett om det är privat eller som företag, kan man ibland komma på sig själv att man sitter och klagar över att något inte fungerar. Då drivs jag av att ändra det till det bättre. I Indiskas fall drivs jag av att tillföra färgstark inredning och kläder i ett annars ganska grått Skandinavien. Att föra fram det som är vackert och framtaget på ett hållbart sätt och sen få sätta det i händerna på vanligt folk.

Hur tror du din drivkraft uppfattas det av omvärlden?

─ Mestadels positivt av min omgivning, eftersom jag omger mig av personer som också tror på Indiska. Om min drivkraft gör att vi åter kan sätta Indiska på kartan, så gynnar det både anställda, leverantörer, samarbetspartners och inte minst våra kunder som åter kan hitta vackra produkter. Men ibland kan jag säkert uppfattas som lite tröttsam; "att du orkar, ska du in och hålla på igen". Trots att jag kan vara ivrig och rastlös att komma igång, tycker jag det är oerhört viktigt att först gå in och lyssna på gruppen som arbetat med en uppgift innan man genomför en förändring. Inte bara köra på och köra över.

Det är inte alla som har samma naturliga drivkraft som du. Har du något råd till en person för att hantera utmaningar på bästa vis?

─ Alla utmaningar är förenade med någon typ av smärta. Annars skulle de inte vara utmaningar. När man känner den smärtan, eller motgången, är det svårt att skilja på om det är en utmaning eller om något är fel för de känslorna är nära besläktade. Det är så lätt att tänka "det här känns inget bra i magen, jag lägger ner". Men lär man sig känna igen den dåliga känslan i magen i samband med en utmaning och vet att det ska kännas så, eftersom det ju är en utmaning, blir man mer bekväm att fortsätta.

Till sist, hur ser din vision för Indiska ut?

─ Det är en tvåstegsraket. Nästa år ska vi bli ett lönsamt bolag och stå på en stabil grund. Vi ska hitta vår identitet igen, med rötterna i Indien men också med inspiration från andra kulturer. Vi ska bli färgklicken i Skandinavien och fortsätta ligga i framkant när det gäller hållbarhet. När vi sedan kommit så långt finns det ingen anledning till att Indiska bara ska vara ett skandinaviskt märke utan då kan det även vara spännande att titta på andra delar av världen.

KALLE STERNER

Kalle Sterner, filmskapare

Vad betyder film och filmskapande för dig?

─ Jag älskar ju att resa och att upptäcka nya saker, det behöver inte vara att man reser långt men just att utforska. För mig handlar film väldigt mycket om det, en chans att få resa och att kanske till och med få låna någon annan persons liv så att man får vara den människan istället för sig själv hela tiden. Jag gillar verkligen film som utforskar människor och platser på djupet, både sånt som är nytt och sånt som jag redan är van vid. Så det handlar väl om att få smak på andras liv och i filmskapandet blir det ännu starkare för mig för då får jag ju chansen att verkligen sätta mig in i hur det skulle vara att hamna i en viss situation eller att vara en viss person som utsätts för olika saker. Jag gillar att bara sitta och titta på människor och försöka fantisera och förstå vilka de är, och i film kan jag ju ta folk jag sett eller bara hitta på vad jag vill. Så film är för mig ett slags resande skulle man kunna säga.

Du har studerat flera olika ämnen men har inte någon formell utbildning inom filmskapande - varför bestämde du dig för att göra en film?

─ I grunden måste man väl vara ganska naiv, vilket jag är, haha. Jag har ju hållit på med skrivande ganska länge, egentligen sedan jag slutade gymnasiet. Det var då jag fick upp intresset för litteratur och skönlitterärt skrivande och började skriva själv. Framförallt skrev jag en bok som jag försökte få utgiven men inte lyckades med. Sen blev det att jag halkade in på film och fick lite bättre feedback där vilket gav mig känslan att det kanske är lättare att slå sig fram i filmvärlden. Jag kastar mig ofta ut i saker utan att riktigt veta hur svårt det är. Det är lite trial and error, och så har det varit mycket med mitt filmskapande också, att jag testar så ser vi hur det går och så lär man längs vägen. Så mitt filmskapande har vuxit fram ur min kärlek till skrivandet helt enkelt.

Vad sa din omgivning första gången du berättade om dina planer?

─ Jag minns egentligen inga reaktioner mer än att folk uppmuntrade och tyckte det var en kul grej. Familj och vänner är ju vana vid att jag försvinner iväg in i olika projekt. Jag har bott mycket utomlands och då har det ofta varit så att jag köpt en enkelbiljett och dragit till något ställe jag tyckt verkat spännande och varit där en period. Så de har nog snarare varit glada att jag inte försvann iväg för länge denna gång, haha.

Att göra en film från start till mål är en stor utmaning. Att göra det med noll kronor i budget känns som en oövervinnerlig utmaning. Hur resonerade du kring detta inför starten?

─ Det är ju såklart en stor utmaning egentligen. Så här i efterhand var det kanske lite dumt att vara så ensam i den här processen som jag varit, fast jag har ju alltid gillat att göra grejer själv, det har dels bara blivit så och så gillar jag den sårbarheten också, att äventyret blir som störst när man bara utgår ifrån sig själv. Jag tror att min okunskap i vad jag hade framför mig var en förutsättning. Hade jag vetat det jag visste idag hade jag nog inte riktigt orkat.

Istället tänkte jag nog mest bara att jag ville tågluffa och spela in en långfilm, så då gjorde vi det. Jag är ganska naiv och det är nog tur för annars hade det inte blivit någon film.

Förändrades din syn på utmaningen under själva processen?

─ Ja, verkligen. Jag har insett vikten av att knyta kontakter och att knyta sig till ett team av professionella om en vill nå ut med sin film. De som arbetat med mig hittills är alla vänner till mig eller vänners vänner och de har gjort det väldigt bra, men de har andra yrkesliv och när de har gjort sin roll kliver de också ut genom dörren och då är jag kvar där ensam. Så att bygga en bredare strategi där jag har flera människor med olika roller är givet framåt.

Att du brinner för filmskapandet är tydligt. Men hur förmedlade du detta till dina vänner och fick dem att ställa upp som skådespelare?

─ Ja, det är en bra fråga. Jag tror att jag väldigt öppet bjöd in dem till äventyret och att de verkligen förstod vad det handlade om och att det var något vi gjorde tillsammans. Jag har den stora lyckan att ha nära vänner som är förstående och gillar utmaningar. Lukas som spelade huvudrollen är en god vän som jag umgåtts med mycket och vi gillar att göra saker tillsammans och äventyra, så det blev väldigt tacksamt. Att filmen just utspelar sig på en tågluff genom Europa gör väl också att många tänkte att detta är en kul grej och att även om det skulle bli en dålig film så får vi en häftig resa tillsammans.

Finns det något du tar med dig från hela den här upplevelsen nu när filmen är klar?

─ Sett till arbetsprocessen så är det väl insikten att försöka arbeta med ett team. Jag är ju jättetacksam till mina vänner som varit med och hjälpt mig men de har ju varit med och hjälpt under själva filminspelningen, sen har jag ju suttit med allting själv efter det. Så det är väl den biten att försöka hitta folk som vill jobba med film. Sen har jag fått mersmak och tycker detta är väldigt roligt. Och det är ju på något sätt en förmån i Sverige, att kunna jobba i perioder, spara pengar och få råd att sitta och arbeta med något konstnärligt nästan hälften av tiden. Det är väl lite så jag hållit på och något som jag också tillsvidare tänkt fortsätta med.

Vad är din vision, mål och dröm framåt nu? Dels med filmen men också i övrigt?

─ Jag är ju en sån obotlig drömmare som älskar att gå runt och fantisera. Och trots att jag mer och mer inser hur svårt det är att slå sig igenom i en bransch som filmens så är jag optimistisk. Det jag drömmer om är att lyckas skapa en vardag där jag kan leva på mitt skrivande och ha det under ganska fria förhållanden. Där en del av det blir till film och jag helst också får vara en del av själva inspelningarna och regisserandet. Men det är framförallt i skrivandet jag känner lycka. Sen ska jag få barn nu vilket förmodligen blir den största omställningen hittills i mitt liv och något jag verkligen ser fram emot.

MARIANNE EKLÖF

Marianne Eklöf, operasångerska

Vad betyder opera för dig?

─  Som konstform är opera absolut fantastisk och betyder oerhört mycket för mig. Jag tycker egentligen inte om att använda ord som unik men det är svårt att beskriva på något annat vis. Att sedan gå in i byggnaden, känna doften, höra allt som låter, se alla människor som jobbar där och alla som strävar mot samma mål – att det ska bli en lyckad föreställning – är oerhört fascinerande.

Vad är det som gör opera så unikt i dagens samhälle?

─  Framförandet och upplevelsen är allt. Det är en konstform som är bäst när du upplever den tillsammans med andra människor. Jag tror på musikens kraft och hur vi tillsammans kan skapa och vårda relationer till varandra genom musiken. Därför både tror och hoppas jag att operan har en viktig plats i dagens samhälle och i framtiden.

Kan du beskriva hur det känns att stå på scen i ett fullsatt hus?

─  Det är en otrolig känsla med massor av adrenalinkickar. Vid en stor premiär så kan du ha en roll som du övat på sedan ett år tillbaka, där du lär dig rollen på egen hand, repeterar med pianist och sedan med dirigent och regissör. Sedan är det en enorm uppladdning. Så när man står på scen är det otroligt häftigt. Spännande, roligt, läskigt. På scenen får jag en riktig adrenalinkick. Många söker den känslan på andra sätt genom att klättra i berg och hoppa fallskärm. Det är liknande kickar. Man får allt.

Vilka har varit dina största utmaningar på operascenen?

─  Några tillfällen i mitt liv har jag fått lära mig stora roller på väldigt kort tid. Jag lärde mig Octavian i Rosenkavaljeren, som är bland de absolut största mezzosopran-rollerna man kan sjunga, på fem veckor. Det var extremt. Jag bara sjöng och sjöng och sjöng. Jag sjöng på bussen, vid matbordet och i logen. Jag tryckte in det i skallen. Själva operan är fem timmar och jag skulle vara på scen i åtminstone tre timmar av dessa. Men det var en önskeroll och det var bara att säga ja.

Men du tvekade aldrig?

─ Nej. Men så är jag väl lite dum mot mig själv ibland. Jag är lite livsfarlig. Jag kanske var rädd där och då men jag gjorde det ändå. Det är ju inte fel att utsätta sig för lite rädsla, det är snarare bra. Jag skulle visserligen aldrig hoppa fallskärm men det här tvekade jag inte inför.

Vad är det som driver dig?

─ Jag drivs av att vara nyfiken, av glädje och av att ha roligt i livet. Jag är alltid intresserad av andra människor. Att vara nyfiken på livet i sig och att vara nyfiken på andra människor är viktigt för mig. Sedan är ju inte allting tjo och tjim och klackarna i taket. Men din inre drivkraft har du nytta av i alla möten med människor. Sedan är jag beroende av energi, i mig själv och i min omgivning. I mitt jobb lär man sig fokusera på rätt saker för helt plötsligt säger det PANG – då är orkestern på plats, dirigenten är på plats, regissören är redo och kräver din bästa insats. Då ska du leverera och då väcks den energin och drivkraften.

Hur tror du andra uppfattar dig?

─ Som en framåtlutad person med en stor vilja att nå ett mål. Har jag bestämt mig för något ska det mycket till för att jag inte ska nå det. Det gäller både korta och långsiktiga mål. Sedan finns det nog personer som tycker att jag är lite jobbig ibland... Nej, jag känner ofta att jag får med mig människor men det finns säkert personer som tycker att jag är lite för mycket. Att jag driver på för hårt ibland och inte ger tid till alla – jag svarar hellre själv om andra dröjer för länge med ett svar. Det försöker jag alltid att tänka på. För vi är alla ett team och då måste man komma ihåg att drivkraften är olika hos olika personer och vid olika ögonblick.

Du har en framgångsrik karriär bakom dig på de absolut största scenerna. 30 år på scen. Vissa hade valt att dra sig tillbaka och påta i trädgården. Men det är inget för dig?

─ Nej, men herregud. Över min döda kropp. Jag är inte riktigt på det viset, jag är alldeles för otålig för det. Att jag skulle gå och påta i trädgården finns inte i min värld och inte i min omgivnings värld heller. Jag tror de hade blivit oroliga om jag slagit mig till ro här hemma. Min drivkraft finns där fortfarande. Framförallt eftersom jag känner att jag fortfarande har så mycket kvar att ge.

Vad vill du göra framöver?

─ Jag arbetar som lärare och mentor för talangfulla sångare och det är något jag vill fortsätta med. Det är en väldigt tuff tillvaro att vara operasångare i Sverige och det gödslas inte direkt med roller. Det är väldigt få arbetstillfällen och många som kämpar om samma platser. Att då som en mentor kunna stötta dessa talanger ger mig mycket. Sedan tycker jag om att besöka arbetsplatser där man pratar mycket men inte ser på rösten som ett verktyg. Jag har skapat en kurs som heter "Rösten som verktyg i ledarskap", och hjälper folk att använda rösten mer dynamiskt och melodiskt för att få fram ett budskap. Det är något som omvärlden kan lära sig av min profession. Hur man fångar människor med rösten, sitt ansikte och sitt uttryck.

Det var stora mål, har du något mer du kan tänka dig att göra?

─ Jag skulle gärna vilja arbeta mer som regissör. Jag har precis gjort regidebut och regissera är något jag vill göra igen. Herregud, man får ju bestämma. Som operasångare är du van vid att nästan aldrig få bestämma, förutom när du är på scen i skarpt läge och får styra själv. Annars är det nästan alltid andra som bestämmer - regissören bestämmer och dirigenten bestämmer och alla andra bestämmer. Nu är det roligt att få bestämma själv.

Fotograf Liza Simonsson